Rodica Draghincescu

 

 

(Frankrike)

 

 

 

 
Jag är bra användbar och vacker

 

i dag är det måndag

om jag tillbringar halva dagen med att vråla

är det snart tisdag

tisdagen är meningslös

som en älskare med hustru

och två barn för vilken

morgonen är en förvirrad årstid

ty han kommer från kvinnan

(denna rörliga och brännheta fysiska kropp)

skeppsbruten mellan gott och ont

där en väldig natt framträder

där en känslans naturliga väg framträder

se vad verkligheten gör på onsdag:

jag tar huvudet i händerna

kastar det i luften som en kringla

(berättelsen om rörelse kan återges med en förlossningstång)

torsdagen är mer som

för att ta emot flödet av sperma

(affischen kunde det från amerika utan att röra på sig)

GOD AFTON MIN HERRE NI ÄR BRA

KOM TILLBAKA före fredag

är det fortfarande fredag 85% slut 15% början

(väggklockan har stannat)

lördagen är jag genomskinlig

(jag tycker mina inälvor är en sorts T-bana

där skyltdockor med papiljotter i håret

kommer och går)

CHAMPAGNE TILL FLICKORNA MED ID-KORT

DE SOM INTE HAR NÅGOT FÅR ÖVA MED MJÖLK

käraste vad letar du efter i min vänstra lunga

se så gå ned i min mage du kan

sova/drömma så mycket du vill

det är inte dags än på länge jag ska inte

tala om det för henne ty på söndag

är jag bra användbar

och vacker

 

 

 

 
Bild av marknaden

 

Regnet är motsatsen

till allt jag tänker.

Från den triumferande nakenheten

till den skamlösa klunken kamomill

hindrar Guds bräkande

längtan efter en fullbordan.

Han fördriver den oanständiga dödens foster.

Jag gräver upp mina bröst ur gruset,

befriar maskinerierna, klockorna

från deras klocktorn,

den brownska rörelsens evighet i den surnade mjölken,

mångfärgade trasor, jämmer,

helgonens ben.

Jag förnekar språket,

jag skriker, hickar.

Vilken anständighet, vilken skamkänsla?

Jag är i hög grad en episod

i en dold virvelvind,

i ett virrvarr av döda och levande,

beredda att med naglarna medge

sin dövhet, extasen i en helt annorlunda kropp

där förvåningen begraver krossade klockor.

Så ser min bild av marknaden ut!

En dyklump gjord på försök i de lärda

träsken,

ett rosa överflöd, en nattlig utpressning,

barndomen överträdd av kärlekens lagar.

Regn!

Mina ögon strövar bland dagarna.

 

 

 

 
Bisarra former

 

Djärvhetens uppodlade fält kan man skymta

ända tills man tillber det,

den förkolnade vitheten hos bisarra former,

gravens muskelbyggnad,

en viss aptit, glömskans

inälvor som får gränsen att ligga i blöt

mellan intet och nästa versrad.

En ung kvinna bland plankor

av ett för mig okänt träslag,

så böjd att hon liknar en

cirkel av ljus. Ett fint och tunt ljus…

Det genomskinliga hos HELVETET!

Under gåtans slunga och sten

brister bildens pupiller.

Jag skriver, stryker ut, desinfekterar fossilerna

av en kvinnlig folkvandring.

Jag sticker mig med en papperstagg:

några färglösa droppar rinner från fingret

med så mycken vanvettig visshet,

så många välklingande knep…?

Jag sprider ut dem på pappersarket,

samarbetar med ödet,

uppfinner en karta, en slagordning

för min lättja.

Jag har så många möten med instinkten!

Jag lyssnar på min sömn som skräms av hur den växer.

Jag ljuger för mig själv, släpper lös

nyheterna om lyckan.

Jag sätter upp en annorlunda skugga,

befriar mig från det gamla skräpet

hos ett legendariskt jag,

jag glömmer!

 

 

 

 
Besvärjelse

 

Hustak, den vassa eggen på en kniv,

ett hundskall bakom ett utrop,

öknens nomader,

ett glas med unket vatten

där taket speglar sig, dyrkan av bekymmer, källa

till en makt

som får sin di av samma gråhet,

luftens änglar som svävar

över våra gamla barnvagnar…

stumma mjölkerskor som om våren ger

ystad mjölk åt de små flickorna, glupska hundvalpar.

Förfelad vaka. Drömmar. Historier uppblåsta av den varma vinden.

Jag sätter seldon på väggarna, med samma besvärjelse.

Jag avstår inte. Jag funderar… och skär till klänningar i min storlek

vida påsar där jag låter stenar glida ned, grus…

förråd av friskt vatten.

Jag lånar gränser, könlösa marginaler,

ordens tysta gång.

Jag bär fram fulheten och den sönderskurna skönheten.

Avstå! Skjuta ifrån sig allt! Bogsera ett nu som redan varit!

Min känsla flyr undan.

Jag använder dofter, ett barnsligt förflutet,

en balsam för min mors bitterhet,

ett senkommet och förståndigt svar.

Utdunstningar! Ett smärtsamt skratt.

Det finns bevis utan framtid.

Jag skär av mina flätor,

säljer mig och köper tillbaka mig i samma stund!

En bläckfisks vilja.

Jag godtar en trolldryck, ett broderskap som ständigt värderas, underkastar mig… utan att någonsin avstå.

På min rygg bär jag kilovis med grus,

med vatten för de simmare som följer mig,

förkrossande minnen!

 

 

 

 
En vit tilbury

 

Vem skulle kunna bota mig?

Rädda mig från att brista ut i ett väldigt gapskratt?

Man hade lagt guldpengar åt mig vid fönstret,

kyld gåslever, basilika, gröna äpplen, höstdagg, svetten från en präst..

på de helgade ikonernas vackra bröst.

Man hade skurit i mina knän med en björnklo…

hur många besvärjelser hade man inte uttalat!

Inget tecken, inget hopp, en så välkänd korsning av tankar…

Ingenting, intet!

En sträng vinterdag upphörde

jag dock äntligen att skratta.

Ingen omgav mig, bara väggarna!

Underligt! En slapp tystnad

utgår darrande från palatset,

en nästan vidrig tystnad!

Vem skulle kunna ta emot den?

Vem skulle kunna utplåna den?

Det övergivna huset väntar, nedsjunket i kylan.

“Kära föräldrar, jag har kommit!

Jag har kommit för er skull! Se på mig!

Här är jag nu, alldeles frisk!

Här är jag för alltid!”

Orden vänder om och slår in tänderna på mig.

De återkommer till det stora rummet där eldslågor

brinner på måfå över spegeln och veden

där det förflutnas bubblande vatten gror.

I vagnslidret tynar en gammal tavla bort

med de sista vågorna från en viss glömska.

Jag täcker rutan med imma…

och rutan växer:

“Oh! En tilbury, en tilbury i en skog av regn.

En vit tilbury, av lindträ,

på en dimsjö!

En tilbury… en båt…

NI! Ni, mina kära herrar, vänta på mig ett ögonblick!

Jag kommer… jag kommer!”

Jag går fram till PAPPA

och pappa förlåter mig inte…

Jag går fram till mamma

och mamma är andfådd…

Jag går fram till mig själv

och drömmen öppnar sig:

sopbilen surrar,

zigenarna visslar,

hundarna skäller.

Det är torsdag; jag träder in i den dagen

som i en nattrock, fläckad av vin, av olja

och av créme Chantilly.

 

 

 

 

Översättning: DAN SHAFRAN (Stockholm)

 

 

 

 

www.draghincescu.com

 

 

 

 

Articles similaires

Tags

Partager