Carmen-Francesca Banciu

 

 

 

(Tyskland)

 

 

Foto: Marijuana Gheorghiu

 

 

Cykelryttaren ovan molnen

 

Det var en himmelsk himmel. Om jag får säga så. En som man inte glömmer i första taget. Och jag kan försäkra er att jag vet vad jag talar om. Jag bor väldigt nära himlen. Om jag vill kan jag ägna hela långa dagen åt att bara betrakta himlen. Stirra på den. Och det utan minsta möda. Kråkorna och kranarna befinner sig mycket nära varandra där jag bor. Jag bor i himlen. Och om ni inte tror mig vill jag heller inte övertyga er. För vem kan med säkerhet säga var himlen börjar. Var himlen börjar för var och en av oss.

Jag satt vid mitt skrivbord. Fönstret i mitt arbetsrum är nästan lika stort som ytterväggen. Det tycker jag om, för det gör att det verkligen känns som man är i himlen. Den där morgonen såg jag snabbt mot fönstret. Och märkte att något inte var som det skulle. Inte heller med mig var allt som det skulle. Jag hade helst inte klivit upp den där morgonen. I Morgenpost, som jag aldrig köper, precis som jag aldrig köper några andra tidningar. I Morgenpost, som ändå alltid på något sätt lyckas nå mig. Stod precis det som jag redan haft på känn: Idag kommer du inte ur sängen. Den här dagen var det förstås bara tänkt att gälla skorpioner. Jag ville ge horoskopet på nöten och klev upp ändå. Men med stor möda. Jag var tvungen att anstränga mig tre gånger så mycket som andra dagar. Jag lyckades ta mig fram till skrivbordet. Därifrån kunde jag studera molnen bättre. En syssla som jag alltid ägnar mig åt när jag inte har lust att ta tag i mina riktiga sysslor. Därför är jag numera molnexpert.

 

Den där morgonen var tv-tornet försvunnet. Min katt klagade återigen över den obeständighet som råder i världen nu för tiden. Och den här gången var jag tvungen att ta med i beräkningen att hon kanske inte alls var konservativ utan helt enkelt kunde ha rätt. Vet ni, jag har aldrig haft mycket till övers för de här uttrycken som man får höra överallt i världen. Uttryck som: Nu för tiden. Och: Inget är vad det en gång var. Och folk av idag. Och så vidare. Inte ens katter av idag är vad de en gång var. Hade min katt sagt till mig. Jag valde inte den här katten. Och för övrigt är hon inte ens min katt. Hon är min yngsta dotters katt. Men eftersom det oftast är jag som ger henne att äta och då och då gör henne glad genom att tömma kattlådan. Och eftersom jag förstås inte går till skolan längre. Och därför ur hennes synvinkel har gott om tid att studera molnen, så spinner hon ett och annat för mig när hon tror att jag skulle kunna smälta några filosofiska betraktelser. Men det kan jag aldrig. För jag nekar min katt rätten att filosofera. Hon ska hellre spinna ordentligt och jaga möss. Men även på den punkten måste jag ge henne rätt. Vi bor i himlen och där springer det som bekant inte omkring några möss. Hon är alltså arbetslös. Min före detta är också arbetslös. Och därför väldigt bra på att filosofera. Varför ska man då inte unna sin katt det som man unnar sin före detta? Ni tror kanske att jag är elak. Nej, jag har inget emot katter. Jag tycker egentligen bättre om dem, fastän de filosoferar.

Min katt sa: Du, tv-tornet. Vart har det tagit vägen? Och naturligtvis var det inte bara tv-tornet som var försvunnet. Också korset på Berliner Dom. Nej. Hela domkyrkan var borta. Men det märkte vi inte direkt. Bara det här med tv-tornet. För ni vet väl det. Det är liksom ett slags symbol för oss berlinare, även för oss valberlinare, som flyttat hit. Åtminstone hävdar journalisterna det. De anser sig veta att det är så det är. Särskilt för folk från öst.

Min katt är en äkta berlinare. Hon är född i Berlin, har blå ögon och behöver inget arbetstillstånd. Ett pass har hon sedan födseln. Och med det kan hon resa vart som helst. Till Spanien, till Grekland. Och så vidare. Inom EU stöter hon inte på några problem, med undantag för hos de där ö-nissarna som vill att katter ska behöva sitta i karantän i ett halvår innan de får träffa mul- och klövsjukedjuren. Arbeta får hon också. I vilket som helst av de här länderna. Utan särskilt tillstånd. Friheterna för en katt är omätbara. Än idag behöver katter inte ha några tassavtryck i sina pass. De är kända för att vara sjusovare. Och med det står man ut.

Vår katt har ett pass sedan födseln. Jag hann bli trettiofem innan jag fick ett. Och så fort jag hade det begav jag mig bort från dammet. Från dammet i Bukarest. Och herregud, den staden är kvävd i damm. Speciellt om sommaren. I mitt pass finns också en anmärkning som varnar. Eller bekräftar. Beroende på om man ser flaskan som halvfull eller halvtom. Den bekräftar alltså att jag endast får arbeta som ordförsäljare. Jag var tvungen att registrera mig som det. Det kan skatteverket bekräfta. Jag har ett företag. Och för det ska jag betala skatt. Eftersom jag handlar med ord, och ord som bekant inte är värda något, betalar jag just så mycket i skatt.

Den där dagen sa min katt: Du, tv-tornet. Jag var som sagt på så gott humör att jag helst hade vänt mig bort och drömt nästa dröm. Den där dagen visste vår katt att det inte gick att dra jämnt med mig, om hon nu över huvud taget hade tänkt göra det.

Min son visste det också. Och därför tyckte han att jag skulle hålla mig borta från honom, annars skulle den dåliga dagen gå ut över hela veckan. För det var måndag. Och vi med, därvidlag. Det är ett himla bra uttryck tycker jag. Eftersom vi alltså är väldigt vidskepliga därvidlag.

Jag blev lite sårad av det där, att en son mot sin mamma. Ja, ni vet. Ungdomen av idag. Ingen respekt alls. Det har vi sextioåttorna att tacka för. Och om de inte mitt i all revolt glömde bort att själva skaffa barn. Eller avstod från att sätta barn till den här vedervärdiga världen, som de också varit med och knåpat ihop. Då är det så de är. Osnutna och fräcka. Som min son.

Ändå. Jag är glad. Att han är som han är. Att han inte anpassar sig. Och inte låter sig utpressas. Jag är nöjd med min mammatillvaro. Även om det finns dagar som den där måndagen, när jag känner mig som ett knäckt ägg. Varför just ett ägg? Tja, något som är komplext och hårt. Och trots det räcker det med en liten stöt. Jag ville inte ägna någon längre stund åt att diskutera mina rättigheter som mamma med min son. Den där dagen hade jag ingen lust att kämpa för min jämställdhet som förälder. Jag lät det blåsa över och sa till mig själv: Okej då, min son. Då berättar jag inte för dig om domkyrkan. Och om tv-tornet. Och så cyklade han till skolan och trodde att världen fortfarande var som den skulle.

 

Den där morgonen bestämde jag mig alltså för att inte gå till kaféet. Jag ville hellre skriva hemma. Vid mitt skrivbord vid fönstret. Utanför fönstret hängde molnen. De smälte samman med dimman. Jag måste skriva och tvingade mig att inte titta ut genom fönstret. Men precis i det ögonblicket cyklade någon förbi. Först trodde jag att det var en fisk. Men nej. Det var herr Landowski igen. Herr Landowski kunde inte längre göra något som överraskade mig. Och – vad det nu berodde på – jag mindes den lille mannen som jag sett från tåget en gång när jag kom tillbaka från Bielefeld. Han var inte större än en vattenmelon.

Hade byxorna neddragna, och när tåget for förbi hann man precis se att han lämnat en liten hög efter sig. Jag skulle till och med kunna svära på att han blinkade med ögonen. Det var strax efter Bielefeld det hände. Eller kanske fortfarande i Bielefeld, någonstans i utkanten. Och fastän mannen var på ett fält långt borta syntes han tydligt. Som vore han alldeles i närheten. Hela tiden tänkte jag på den lille mannen. Och på hans underliga klädsel. Jag märkte inte hur snabbt vi närmade oss Berlin. Han påminde mig om en ryttare från medeltiden. Jag skulle kunna svära på att hans hillebard låg där bredvid honom på marken. Jag tänkte på honom. Och alldeles särskilt tänkte jag på George Steiner. Och på Bielefeld. Och på Genf. Det var mitt första år i Berlin. Mitt första år i världen. Och jag visste ännu ingenting om den när jag mötte George Steiner. Han berättade lite grann om sitt liv i Oxford och Genf för mig. Och i Amerika. Genf mumlade jag. Och världen öppnade sig en liten bit till. Även för mig. George var bekant med den. Inte bara genom böcker som jag. Han var också bekant med Genf. Genf mumlade jag. Och det lät så avlägset. Och så schweiziskt. Och samtidigt också italienskt. För jag hörde alltid Geneva i huvudet. Och en längtan till allt det som jag inte var bekant med blommade upp inom mig. Genf. Genf lät så avbrutet. Så stympat. Jämfört med Geneva. Som om det inte behållit ett dugg av det schvung och den drömska klang som fanns hos Geneva. George Steiner sa: Ja, Genf. Vad kan man vänta sig? Det är långtråkigt. Det är Schweiz motsvarighet till Bielefeld.

Vi hade redan ankommit till stationen i Wannsee när det gick upp för mig att jag under hela resan inte hade tänkt på något annat än den lille mannen. Och i Wannsee aviserades långtråkighet. Vi var tvungna att vänta. Lokbyte kallades det. Eftersom rälsen mellan det ena och det andra Berlin ännu inte passade ihop. Och när man under den här tjugo minuter långa väntetiden funderade på varför rälsarna inte passade ihop, då dök hela historien upp i skallen på en. Och man visste att det var omöjligt att ha det långtråkigt här i Wannsee. Och man visste att det inte finns ett enda långtråkigt ställe i världen. Det finns inget Bielefeld. Och jag strök George ur mitt minne. Jag sa mig att Bielefelds långtråkighet satt i George själv. Och att George borde åka lite tåg. Mellan Bielefeld och Berlin. I stället för att flyga så mycket. Och bara bo på dyra hotell. Men när jag tänkte efter kom jag på att jag gjorde samma misstag när jag sa något sådant. För också på flyg och dyra hotell finns det dolda berättelser. Hemligheter och poesi. Frågan är bara vem som ska upptäcka dem.

 

Herr Landowski hade redan susat förbi. I molnen såg man spåren efter hans cykel. När det gäller herr Landowski på femte våningen finns det inget som gör mig förvånad. För ett par dagar sedan när vi stod ensamma i hissen tilltalade han mig och sa: Du har det bra. Du bor i himlen. Din plats är redan säkrad. Du kan synda lugnt.

Herr Landowski syndar gärna. Med Josephine. Och för att hans fru inte ska få veta något tar han just den här vägen upp till henne. Josephine är liten och tjock, har permanentat hår och prickiga strumpbyxor och bor på 114:e våningen i huset mitt emot.

Det var inte första gången som han cyklade förbi mitt fönster. Varje dag när jag gör mina gymnastikövningar får jag se upp. För en gång när han for förbi tittade han in och sa: Jaha, du har redan en hel hög med ungar, men ändå kan du tänka dig att synda? Annars skulle du inte hålla på och gympa omkring så här jämt. För att bevara figuren. Vi vet allt, sa han också. Skiter väl jag i, vad ni tycker om mig. Jag försöker inte få dig på andra tankar. Sa jag till honom. Och just i det ögonblicket kom min son, som hade glömt sin miniräknare, in i rummet och frågade: Vem är det du pratar med?

Jag blev röd i ansiktet och sa: Det ser du väl. Med herr Landowski. Jag vill skriva en berättelse om honom. Han cyklade precis förbi fönstret. Aha, svarade min son, och strök mig över huvudet.

Och nu, när jag tänkte på den här berättelsen om herr Landowski och hoppades att min son inte skulle ha glömt något idag, for en annan cyklist förbi. Han hade Bibartz huvud, Bibartz, min älskling från förskolan. Jag gick på tysk förskola. Trots att han egentligen hette Andreas kallade alla honom för Bibartz. Och jag med. På den tiden stod jag inte alls ut med det namnet. Och skilde mig från honom innan vi över huvud taget gift oss. Inte ens för hans röda lockars skull hade jag någonsin velat heta Bibartz. Det här med att man kunde behålla sitt flicknamn hade jag inte tänkt på då.

Bibartz var en bäver med en liten mage och massor av fräknar. Jag älskar fräknar och rött hår. Och nu visste jag inte om det var någon idé att se mig om efter Bibartz, eftersom jag ändå inte vill gifta mig och egentligen hade annat att göra.

Jag borde hellre ha brytt mig om mitt skrivbord och avslutat min berättelse. Men det var inte så lätt. För just då fick jag se min äldsta dotter sväva förbi utanför fönstret i en vit skjorta. Barfota. Med en röd ryggsäck på ryggen. Man kunde fortfarande se sommaren på hennes brunbrända ben. Åh, tänkte jag, hoppas hon inte tagit med sig mitt armbandsur. Jag har köpt en snygg, liten, billig klocka som ser ut att vara dyr. Men det dyraste i den är batteriet. Och det kan jag slänga utan vidare. Ifall min dotter råkat nudda det. Sedan hon kom i puberteten tömmer hon vartenda batteri hon nuddar. Och får varenda klocka i sin närhet att stanna.

Jag kunde inget annat än att se mig om efter min dotter och kolla hur det var med klockan. Men i stället för min dotter såg jag bara den där cyklisten som hade Bibartz huvud och fortfarande irrade omkring med sin cykel. Och ju längre han for, desto större blev hans huvud. Bibartz hade ett jättestort huvud. Lockarna från hans barndom var sedan länge försvunna. Han cyklade och vände sig mot mig.

En byggkran sköt ett tjockt, plyschaktigt moln mot honom. Bibartz steg ombord på molnet och cyklade vidare. Jag frågade mig vart han hade så bråttom. Vi sågs aldrig efter att jag lämnade honom. Där vid folkdanserna på förskolan. Han cyklade på molnet och eftersom det var mjukt hade han stora bekymmer med att behålla jämvikten. Nu var det så att han alltid haft god uthållighet och trots att jag vinkade till honom och sa att man inte får vara så envis pressade han pedalerna allt hårdare tills han besegrat den svampiga massan och ett platt, tunt moln gjorde det lättare för honom att cykla. Han tittade tillbaka på mig igen. Jag höll tummarna för honom. Han pratade så högt att jag förstod vad han sa, trots att det grovt uppskattat låg minst en kilometer mellan mitt fönster och honom. Men redan som barn fixade Bibartz allt vad han företog sig. Därför blev jag egentligen inte alls förvånad när jag såg honom behandla cykeln som om den vore en häst som reser sig på bakbenen. Fortare och fortare. For han vidare. På bara ett hjul. Från fönstret kunde jag inte riktigt bedöma hur långt det var till nästa moln. Han hoppade med cykeln från det ena molnet till det andra. Från bakhjulet till framhjulet. Och för att visa mig, som inte ens kan cykla, hur pinsamt orolig jag är gjorde han alla de grejer som min son förmodligen jämt gör på gatorna. Tack och lov känner jag inte till allt. Bibartz cyklade utan att hålla i styret. Med händerna bakom ryggen. Och dessutom bara på ett hjul. Och även om man knappt kan tro det, med sina kraftiga ben var han i stånd att styra cykeln så också. Cykeln var en häst som följde honom fullständigt. Och hoppade till nästa moln. Sedan kom ögonblicket då jag trodde att Bibartz skulle störta. Han snurrade med cykeln i luften. Slog två volter. Och landade på hästens bakben. Och hästen gnäggade av glädje. Och Bibartz stora huvud och hans mage skälvde. Återigen snurrade han i luften. Varje gång tittade han på mig. Jag var förtjust och mållös. Och applåderade häftigt. Men trots min förtjusning var jag fortfarande säker på att jag aldrig ville heta Bibartz.

Då provade Bibartz ett sista trick. Han trampade fortare och fortare tills farten ryckte iväg cykeln under honom. Den flög genom luften. Snurrade ett varv. Två varv. Tre varv. Sedan föll den ner på molnet igen, sprittande. Som ett vilt djur. Men Bibartz tämjde och tyglade djuret. Som en konstnär hoppade han åter upp i sadeln och for en bit till. Sedan klev han av och bugade sig. Först nu märkte jag hur ont jag fått i händerna av allt klappande. De hade blivit röda och sved. Jag var tvungen att spola kallvatten över dem. När jag kom tillbaka in i rummet hade jag mina läderhandskar på mig. Och kanske var det för att jag klappade högre nu eller bara för att jag kommit tillbaka, men Bibartz satte sig på cykeln igen och började plötsligt och tveklöst fara rakt uppåt. Liksom längs en vägg. Min åsikt verkade fortfarande vara viktigt för honom för han tittade hela tiden mot mig. Jag fäktade med armarna och drog upp axlarna och var alldeles utom mig. Jag ropade efter honom: Bibartz, du har inget att bevisa för mig. Vi är båda över fyrtio. Jag ville bara en sak. Att Bibartz inte bryter nacken. Åtminstone inte för min skull.

Eftersom jag var rädd att Bibartz skulle störta såg jag bort. Jag såg på min kopp. Och bottnen var alldeles svart. Fast jag redan hade druckit upp kaffet. Och ur svärtan steg en gestalt som var nersmetad av kaffe. Jag täppte till koppen med handen, det blev för ansträngande allting. Men jag ville ändå titta närmare på gestalten. Det var bara så att jag inte hade tid med det nu. En glimt hade jag i alla fall hunnit få. Det såg ut att vara en man. Han bar en hatt med ovanligt litet brätte, en ballongkappa och strumpor. Och man kunde fortfarande ana att de en gång varit vita. Han hade en resväska i handen och ett förstoringsglas. Plötsligt slogs jag av en tanke: Han påminde mig om någon. Om. Om … kanske om Bielefeld. Om den lille vattenmelonmannen. Men nu var jag tvungen att titta efter min cykelryttare igen.

Jag höll handen över koppen. På grund av mina läderhandskar kände jag inte att mannen smet iväg mellan fingrarna på mig. Jag lyckades ändå få fatt i honom innan katten vaknade, slängde honom på fatet och satte koppen över. Som om jag ville spå framtiden i kaffesumpen. Framtiden för mannen med ballongkappan. Eller Bibartz framtid.

Under tiden hade Bibartz bestigit tv-tornet. Han hade nästan nått ändå upp. Och som för att hedra honom lättade dimman och man kunde tydligt se hur han kämpade sig upp för den hala väggen. När han kommit fram märkte jag att dagen redan led mot sitt slut. Långsamt sänkte sig mörkret. Bibartz dröjde sig kvar en stund på tornets spets. Dimman var borta och tornet åter synligt. Bibartz hade befriat det. Han vinkade till mig. Och jag vinkade tillbaka. Jag var stolt över honom. Och glömde den lille mannen som nu en gång för alla hade smugit iväg. Samma natt hade jag en dröm: Jag kom hem efter en resa och hade ingen nyckel. Jag ringde på. Det var Bibartz som öppnade.

Bibartz med sina fräknar. Och jag älskade varenda en. Men nu hade jag ju läst det där om kombuchasvampen. Läst att den fick fräknarna att försvinna. Jag började gråta. Hejdlöst. Jag vet, kombuchan smakar gott och är så hälsosam. Men fräknarna då?

 

 

Översättning: Jesper Festin

 

 

 

 

 

 

 

 

____________________________________________

 

http://www.banciu.de
http://www.literaturport.de/index.php?id=28&no_cache=1&tid=6
http://www.goethe.de/kue/lit/prj/lit/arc/b08/701/deindex.htm
http://www.mutterromancefebe.wordpress.com

Articles similaires

Tags

Partager