Carmen-Francesca Banciu

 

Foto: Marijuana Gheorghiu

 

 

(Tyskland)

 

 

VATERFLUCHT

Kapitel 16

Översatt från tyska av  Jesper Festin

 

 

Hemåt betyder till min far. Min mor har inte levt på länge. Jag har alltid varit föräldralös.

Tillgivenhet, ömhet och värme försvagar karaktären.

Tyder på dålig uppfostran. Är småborgerligt.

Åtta år gammal fick jag ett armbandsur. Det är den enda födelsedag jag fortfarande minns. Annars var födelsedagen en dag som alla andra. Med den skillnaden att man äntligen fick något man ändå behövde.

Jag fick aldrig det jag önskade. Ett ensambarn ska man inte skämma bort. Inte riskera. Låta avfalla till småborgerligt, egoistiskt beteende. Flickorna i vårt hus hade så fina dockvagnar allihop. En sådan hade jag också önskat mig.

Rumäniens relationer till Kina var fortfarande goda på den tiden. Det kunde man avläsa på mina leksaker. Jag hade en massa mekaniska leksaker från Kina över vilka min mor var så stolt. Men som sex- eller sjuåring tänkte jag ännu inte politiskt, och jag ville inte veta av någon propaganda eller några goda relationer till det kommunistiska Kina. Jag ville hellre ha en dockvagn, en sådan som Juliana hade fått, en dockvagn från Tyskland, och det önskade jag mig.

I samstämmighet förklarade mina föräldrar att man förväntade sig mer förstånd av mig än av andra barn. Att jag måste lära mig att avstå och inte ge efter för vartenda infall. Vara min egen herre. Behärska mig. Måste visa min styrka. För vi var de Nya människorna. Den Nya tidens människor. Starkare än naturen. Vi, barn av partiet, skulle tjäna som exempel för andra.

Jag vet inte om alla barn fick höra den här predikan. Men till slut hade alla flickor de där förbannade dockvagnarna. De kapitalistiska vita vagnarna. Som inbjöd till bekvämlighet, till lathet, till fördärv. Och till slut fick jag en buggy.

En buggy. En grön. Så knallgrön att jag skämdes för den. Skämmas borde jag ändå, ansåg min far. För att jag inte kunde avstå. Det var illa nog att Julianas föräldrar hade släkt utomlands.

Jag vet inte om socialismens fall redan då var förutbestämd, när flickorna i kommunistpartiet fick sina dekadenta dockvagnar.

Du ska nog få se vad det blir av din dotter när du utan vidare uppfyller varenda en av hennes önskningar, sa min far när mor veknade, gav efter och köpte en dockvagn åt mig. En buggy. En grön.

Väldigt tidigt vande jag mig av med att önska. De kinesiska leksakerna ville jag inte ha. Jag önskade mig en dockvagn och enkla dockbestick. Men det fick jag aldrig. Inga av de grälla sakerna som stod i vårt vitrinskåp ville jag ha. Jag blev aldrig tillfrågad, och sedan kom två stycken på en gång, som en överraskning.

Är du inte glad, frågade min mor.

Jag vande mig väldigt tidigt av med att vara glad. Björnen med trumman hade jag aldrig önskat mig. Inte heller björnen med kameran. Eller glassförsäljaren med sin vagn. Inte den lille kinesen på cykel. Och ingen av sakerna som man drog upp med en nyckel för att få dem att röra sig runt runt i sin egen lilla värld och till slut stelna i samma position. Med handen höjd. Med kameran framför ögonen. Med trumstocken i luften.

Jag hade inte önskat mig de leksakerna, fastän mor var så stolt över vår samling. Jag fick ta fram dem ur skåpet och visa, presentera, när någon kom på besök. Men det hände väldigt sällan. Annars hade jag inte lov att leka med dem, de fick inte gå sönder.

 

Kina, Ungern, Jugoslavien och så vidare. Man hade kunnat hävda att det rådde samförstånd inom det kommunistiska lägret. På den tiden fanns det ännu ingen Pragvår. Men till och med vi barn från kommunistpartiet visste att det inte stämde. Radio Tirana talade om den imperialistiska Sovjetunionen och det revisionistiska Kina. Jag kommer inte ihåg vad far tyckte om det. Men mor ansåg. Att de här små albanerna var betalda av ryssarna för att framhålla yttrandefriheten inom det kommunistiska blocket. Bevisa demokrati. De här små albanerna. De överdriver. Tar sig på för stort allvar.

Stämningen mot ryssarna bredde ut sig allt mer. Så fort våra befriare hade lämnat landet blev mumlandet allt tydligare. Att ryssarna hade släpat iväg våra jordbruksprodukter, våra naturrikedomar och vår olja. Åtminstone så länge det fanns någon olja. Efter det importerade vi vår egen olja. Bara lite dyrare. Mumlade stämmorna.

Vad kineserna fick av oss visste jag inte. Men jag visste att våra kinesiska bröder gjorde en massa leksaker. Duktigt, duktigt. För hand. Så att barnen till de rumänska kamraterna hade något att leka med. Och miljoner miljoner små kineser fick arbete och kunde äta sitt dagliga ris med sina små pinnar. Så att varje kines varje år kunde få sin kostym.

Det är det som är kommunism, sa min far.

Min vän Melitta och jag, vi lyssnade på honom med öppnade munnar.

 

Rumäniens relationer till Kina var goda på den tiden. De blev rent av utmärkta när kommunistpartiets nye generalsekreterare, som snart också utnämnde sig till president, den stolte mannen, tog med sig den Nya andan från Kina. Kulturrevolutionen. En present från Mao. Strax efter Pragvåren. En present yrkesrevolutionärer emellan. I och med resan till Kina påbörjades förbrödringen med jättebrodern. Från och med då var varje liten kines bror till varje liten rumän. Men naturligtvis blev några kineser utan. Från och med då dök det upp allt fler vitsar om kineser i den rumänska folkloren. Och det tydde på ett släktskap. Ett släktskap i lidandet. Bara det att det var mycket värre för de små kineserna. Men om man ville så fanns dessutom ett superlativ. Albanerna.

Kulturrevolutionen måste skyddas noga. Därför återinfördes censuren. En kinesisk mur skulle man gärna ha byggt. Men det passade inte vår Specific Naţional. Den nationella stoltheten hade än en gång räddat oss. Det fick räcka med taggtråd.

Vigilenţa. Vaksamhet.

Död. Gråhet. Nedslagenhet. Hundratals ord förbjöds. Vi hotades av ett positivt inställt samhälle. Med negativ verkan.

Tiderna förändrade sig. Att ha kopplingar till den yttre världen var plötsligt en modig gärning.

 

 

 

 

 

 

 

 ____________________________________________

 

http://www.banciu.de
http://www.literaturport.de/index.php?id=28&no_cache=1&tid=6
http://www.goethe.de/kue/lit/prj/lit/arc/b08/701/deindex.htm
http://www.mutterromancefebe.wordpress.com

Articles similaires

Tags

Partager